Den hotfulle

Sydsvenskan publicerar apropå den nya svenska filmen Män som hatar kvinnor en artikel om hackare. Jag har inte sett filmen, jag har läst boken utan att tillhöra de imponerades skara, men en och annan har talat om för mig att hjältinnan, Lisbeth Salander, är någon de genast förstod att jag skulle gilla.

Det stämmer inte. Jag gillar inte Salander, helt enkelt för att Salander inte känns det minsta trovärdig. Jag har träffat många Salanderskor i mitt liv, riktiga, verkliga, Salanderskor, både män och kvinnor. Jag tycker om dem, allesammans, men denna ihopfantiserade überhacker lämnar mig totalt oberörd. Sydsvenskan beskriver det bra:

Salander har två karaktärsdrag som antagligen är tänkta att vara extra kittlande och oroande för den breda läsekretsen. Utseendet – en korsning mellan gothare och gatstenskastande vänsteraktivist. Och yrket – datahackare. Trots att många Svensson idag gladeligen fritidsseglar till piratbukten för att fildela illegalt är bilden av datahackaren som outsider och rebell märkligt livskraftig.

Outsidern och rebellen, den exotiska figuren strax utanför gemenskapen. En ständig källa för fascination, förskräckelse och förfasande för människorna innanför.

Salanders bästa hackarekompis Plague är en karikatyr som hör hemma lika mycket i 1985 som 2009 – en överviktig, Coca-cola-pimplande ungkarl med flottigt hår. Eller rät-tare [sic!] sagt: en överviktig, Coca cola-pimplande ungkarl med flottigt hår som kan tömma ditt bankonto med ett tangenttryck. Nu. Eller i morgon. Om han får lust.

Och just i detta ligger en stor del av det lockande med outsidern. Samtidigt som han eller hon är smått farlig, lite potentiellt hotfull mot vår trygga tillvaro (men egentligen bara lite, för hur stor är sannolikheten att just vi skulle bli den som råkar ut, vi som har det tryggt och bra här innanför i gemenskapen?) är det en väldigt tydligt att hon eller han inte når upp till vår nivå. Inte socialt, inte i status, inte i samhällsställning.

Hotfull, men inte egentligen något hot i den verkliga världen, den där vi har kontrollen. Pikant udda och på armlängds avstånd. Så vill vi ha våra outsiders och rebeller.

Därför tycker jag inte om Salander. Hon är en fådimensionell karikatyr som bekräftar utanförskapet och ökar distansen för de verkliga Salanderskor som existerar och i grund och botten är rätt lika såna som dig och mig.