Olikheter berikar världen!

Språkläraren och föreläsaren i språkmetodik Helena von Schantz skriver i SvD om hur eldsjälarna jagas bort från skolan. Hon visar hur SKL försämrar skolan ytterligare genom sitt begär efter mer kontroll över lärarnas arbetstid. Hon beskriver hur SKL har

förändrat läraryrket i grunden. Lejonparten av vår tid läggs numera på administration, elevvård och dokumentation. När svenska elever förklarar sig nöjda med sina lärare beror det på att de inte har något att jämföra med. De vet inte skillnaden mellan en lektion som påverkar dem för resten av livet och en där de efter högläsning ur boken ägnar tiden åt arbetsblad, för den senare varianten är det enda de har upplevt.

En lysande lektion kräver intellekt, kunskaper, manus och glöd. I Sverige är det i stort sett bara på tv man hittar sådana lektioner.

Den värsta konsekvensen av SKL:s fjättrande av lärarkåren är nämligen att akademiker och eldsjälar jagas bort från skolan. De flesta elever träffar idag lärare som väljer Bingolotto framför Dostojevskij och för en mattelärare ses det närmast som en merit att själv ha haft problem med matematiken. Det här innebär att en hel generation kan gå genom skolan utan att ha en aning om att Shakespeare kan få vuxna män att gråta och att ekvationer kan vara lika spännande som World of Warcraft. Kunskap har blivit som fiskleverolja, ett nödvändigt ont.

Häromdagen hade jag den oerhörda förmånen att se och höra professor emeritus Sven-Eric Liedman tala. Han pratade om detsamma, även om han med sitt eleganta akademiska språk uttryckte det lite annorlunda. Så länge skola var ett privilegium för eliten hölls bildningsidealet högt - man läste och lärde sig bara för att kunskapen fanns där, lockade och intresserade. När det sedan blev frågan om att alla människor skulle lära sig läsa och skriva hamnade fokus istället på nyttoaspekten - i skolan ska man lära för arbetslivet, man skall bli anställningsbar. Utbildningen skall ha en tydlig början och ett tydligt slut, man ska uppnå målet och sen inte sträva efter mer utan istället ägna sin tid åt att vara en produktiv samhällsmedborgare.

Han pratade också om det livslånga lärandet, hur detta vackra uttryck med utrymme för den ständiga nyfikenheten och vidgade horisonter i dagens utbildningsretorik reducerats till en industriell formel för den gode samhällsmedborgarens formbarhet.

Jag har blivit beskriven som en parodi på en akademiker, en tankspridd människa med böcker istället för blommor på fönsterbrädan, ständigt begeistrad över någon udda teori om något normala människor - hur var det han benämnde er, Hägglunden, vanliga människor? verklighetens varelser? vardagsfolk? nej, jag minns inte - fnyser åt om de ens noterar att det existerar, fascinerad av teoretisk kunskap om nästan vad som helst. Jag är en av de människor som sir Ken Robinson i sitt berömda TEDtalk 2007 beskriver som människor som lever sina liv i huvudet.

Att hitta länken till talet borde ha tagit fem minuter. I mitt fall tog det drygt 40 minuter eftersom jag hittade detta och detta på vägen. Mycket intressant, mycket givande, väl investerade 40 minuter som definitivt vidgade min horisont. Många skulle beskriva dessa 40 minuter som bortkastade, jag borde gjort något annat istället, något rationellt och effektivt.

Jag funderar på om det vore bra för dessa rationella effektiva duktiga människor att lugna ner sig och reflektera över tillvaron en stund, eller om det vore rent skadligt för dem? Jag tror faktiskt de skulle bli lika stressade av att manas till att lyssna och reflektera över ett random föredrag som jag blir av att manas att göra 'något nyttigt istället'.

Avvikelse från ämnet borde vara en olympisk gren.

Det jag avsåg att komma fram till, och nu måste jag skynda mig ty bussen väntar inte, trots att den sannolikt är försenad, var att våra barn, våra elever i skolorna borde banne mig ges utrymme att försjunka i kunskap, oavsett om det är kunskap som ökar på deras anställningsbarhet eller kunskap som blott och bart berikar deras sinnen och vidgar deras horisonter. Och för att detta skall vara möjligt måste det finnas både rationella lärare och lärare som är lika insnöade nördar som jag.