Här ska alla vara snälla mot varandra

Vi har pratat om härskartekniker tidigare, minns ni? Förminskning är relativt enkel att hantera. Snällhetsdiktatorn, däremot, är svårare att komma till rätta med.

Snällhetsdiktatorn är oerhört mån om att bevara den vänliga tonen i sällskapet, att ingen skall höja rösten eller skärpa tonen. Det är överordnat allt annat. Avvikande åsikter sopas antingen under mattan eller bemöts med en sårad blick och ett tappert leende, givetvis är snällhetsdiktatorn villig att anpassa sig för att alla andra ska ha det bra, ingen behöver tänka på snällhetsdiktatorn, h*n klarar sig alltid.

Resultatet blir givetvis att snällhetsdiktatorn är den som får sin vilja igenom i slutänden, eftersom ingen ju vill vara den otrevlige som förstör den goda stämningen och ingen vill såra den vänliga människan som inget hellre vill än att alla ska vara snälla.

Marie Barone i Everybody Loves Raymond är ett strålande exempel:



Dagens skolsystem, framförallt förskolan och de första skolåren, tycks befolkade av snällhetsdiktatorer. Är det ett problem?