lördag 17 oktober 2009

Huckle

Jag funderar över i hur hög grad de känslor som rörs upp av att somliga muslimska kvinnor i Sverige väljer att bära slöja har sin grund i den gamla traditionen att en gift kvinna skulle bära huvudbonad medan en ogift fick nöja sig med inflätade band, kransar eller liknande för att smycka sitt hår. Jag väljer att använda tämligen publika personer som illustration för detta, samtliga lämpligt nog iklädda samma sorts kläder:


Kan det vara så att slöjorna, som ju i viss utsträckning påminner en hel del om gammaldags hucklen, väcker minnen av en annan tid här i västvärlden?


Ger reaktionerna oss en vink om att den tid när kvinnor kämpade sig till de rättigheter kvinnor har idag ligger så nära att vi fortfarande känner att risken finns att vi förlorar det vi vunnit - kvinnors rätt att bära byxor i offentliga sammanhang, klippa sitt hår kort, rösta, lika lön för lika arbete, att själva avgöra om vi vill göra abort eller inte etc? Att rättigheterna inte är så befästa att vi vågar slappna av och ta dem för givet utan känner att vi måste stå beredda att försvara dem mot angrepp från alla håll?

Jag vet inte, det vara bara en tanke som flög förbi, vad tror ni, ligger det något i den?

10 kommentarer:

  1. Jag tror att det ligger mycket i det du skriver. Det är en viktig princip att varje människa själv skall få bestämma över sin kropp, och över hur man skall gå klädd. Det är mycket riktigt som du säger att det inte är länge sedan som kvinnor i Sverige var mer eller mindre tvingade att klä sig enligt vissa normer.
    Nu är det givetvis inte så enkelt, eftersom friheten ju också bör innebära rätten att välja att bära slöja. Men i vissa kulturer tillmäts ju inte kvinnan någon rätt att själv välja, och när det gäller barn är det ju högst tveksamt om även dessa tvingas att bära slöja. Alltså är det inte en helt enkel fråga. Däremot så tycker jag att en heltäckande burka inte hör hemma i skolor och på arbetsplatser, eftersom det blir svårt att få kontakt med en sådan person.

    SvaraRadera
  2. Givetvis innebär friheten rätten att välja att bära slöja, niquab eller burka eller vad tusan man vill också, och i viss mån får vi nog vackert acceptera att lika väl som att somliga föredrar att klä sina döttrar i lackskor och volanger, även om dottern hellre skulle ha jeans och jumpaskor, så väljer andra att sätta på sin dotter en slöja. Det ena är inte mer begränsande än det andra, skillnaden är nog främst att våra ögon är vana vid det ena men inte det andra.

    Och precis på samma sätt som vissa väljer att pierca sig i ansiktet och får acceptera att dessa kulturella markörer begränsar deras möjligheter på arbetsmarknaden får den som väljer att bära burka som kulturell markör acceptera att denna begränsar deras möjligheter på arbetsmarknaden.

    Frågan är inte enkelt, men den är inte så in i baljan komplicerad som många försöker göra den heller. Lite smidighet och en gnutta tolerans från samtliga parter skulle nog göra den mindre laddad, eller vad tror du?

    SvaraRadera
  3. Jo, det ligger nog mycket i det du säger. Men det är nog också något djupt mänskligt i att vilja se ögonen och ansiktet på dem man har i närheten. Jag tycker t ex att det är obehagligt när folk har solglasögon på sig...

    SvaraRadera
  4. Det är du inte ensam om att tycka, ändå framhärdar många i att bära solglasögon så snart man upplever ljusnivån som besvärande och det är fullt accepterat i de allra flesta kretsar.

    SvaraRadera
  5. Skrev också en liten snutt om detta på min blogg (läs gärna det och även annat!) Frågan är absolut jättesvår, men... för mig finns det EN VIKTIG SAK och det är att nu lever vi här och då bör de som också vill leva här i någon mån anpassa sig. För, det skulle väl vi göra, om vi bodde där... Var nu där ligger.

    Heltäckt människa känns inte bra. Lite som falskspel där jag spelar med öppna kort och den andra med dolda. För att du inte tala om de rent praktiska konsekvenserna i denna märkliga värld.

    SvaraRadera
  6. I någon mån anpassa sig, skriver du. Hur stor anser du att denna mån bör vara? Det vi uppfattar som ingen anpassning alls kan vara en stor omställning från deras sida, trots att vi, eftersom vi inte varit med från början, ser detta. Även här i Sverige fanns för bara två generationer sedan människor som klagade över hur oanständigt det var att unga kvinnor gick i långbyxor och hur slarvigt det såg ut att män gick utan hatt, och förutspådde en framtid i dekadens för hela landet.

    Min poäng är att människor nog anpassar sig men vi måste förstå att det tar tid. En anpassning som tvingas fram ligger på ytan medan människan under protesterar tyst men enträget, medan en anpassning som får växa fram accepteras i hjärtat. Jag vet vilken jag föredrar.

    SvaraRadera
  7. Det är lätt att inse att så länge vi gör som andra upplever vi oss som fria och självständiga - men när normen utmanas krävs det goda argument.

    Men Raskenboxen... Har du verkligen tagit dig igenom den frivilligt?

    Vad är nästa steg? Godnatt Jord?

    SvaraRadera
  8. Goda argument, mod och ett stort mått tolerans från alla inblandade. Lätt är det inte men omöjligt är det inte heller.

    Jag har inte sett Raskenboxen, men jag följde serien när den gick på TV, och såvitt jag minns illustrerade den rätt tydligt både klasskillnader och konsekvenser av brott mot konvenansen i det svenska artonhundratalssamhällets hederskultur.

    SvaraRadera
  9. Jag är orolig för att Rasken inte åldrats i skönhet - men det vet man liksom inte förrän man prövat.

    Hem till byn är en annan box som jag sneglar på med viss skälvan!

    SvaraRadera
  10. Såvitt jag kan minnas var Raskens inte så vacker i förstone heller, och det var nog en del i det som grep mig den gången.

    Hem till byn däremot lyckades inte fånga mig alls, jag kan inte minnas mig ha sett ett enda avsnitt ända från början till slut och fann det jag såg outhärdligt trist. Men nog förekom där ett och annat huckle också, i synnerhet på de äldre damerna?

    SvaraRadera