söndag 28 juni 2009

Hur en gud blir till

Johanne Hildebrant skriver i Aftonbladet och ger uttryck för en viss förvåning över att Wacko Jacko försvunnit ut i kulisserna till förmån för ikonen Michael Jackson. "varifrån kommer detta behov att upphöja enskilda individer och tillskriva dem gudomliga egenskaper, trots att man inte ens har träffat personen ifråga?" frågar hon. "Beror det på att det är lättare att fokusera på en kändis än att ta itu med sina egna känslor och problem?"

Johanne Hildebrant har publicerat böcker där hon presenterar en teori om grunden till asagudarna. Hon presenterar där en värld där ett upphöjt prästerskap tillber naturgudarna. Till denna värld kommer ett annat folkslag med en annan kultur, en mörkare, hårdare, kallare kultur. Freja, en av de unga prästinnorna, möter en ung man från denna kultur, varma känslor uppstår men följs omedelbart av konflikter. Jag har inte läst alla böckerna, sanningen att säga har jag bara läst den första ty som berättare har Hildebrant gott om utrymme att utvecklas, därför kan jag inte berätta hur det går.

De arkeologiska och historiska källorna för Hildebrants teori är, såvitt jag förstår, inte helt tillförlitliga, men hennes teologiska filosoferande kring gudars ursprung är desto trovärdigare. Från andra platser i världen har vi både arkeologiska och historiska berättelser kring hur stora kungar, skickliga präster, härförare och till och med barder dyrkats som gudar, hur myter kring dem spunnits tätare och tätare tills det faktum att de faktiskt en gång var människor försvunnit ur människors minne och de helt och fullt lyfts upp till en tillvaro i en tänkt värld ovanför oss andra, dödliga.

Att Hildebrant nu verkar glömt att hon skrivit om gudars tillblivelse skulle av illasinnade personer kunna tolkas som att det inte är hon som skrivit böckerna som bär hennes namn, men låt inte oss gå den vägen nu. Det räcker med att det är beskrivet, och att det är ett väldigt vanligt fenomen i mänsklighetens historia. Relationen mellan fans och idoler är inte vanliga mellanmänskliga relationer, utan relationer mellan en rollfigur och åskådarens föreställning om denne rollfigur. Berättelser om rollfiguren, i modern tid berättade av media och papparazzis, i fornstörre dagar av kringvandrande barder, blir till legender som växer sig större än den människa som delar kropp och namn med rollen.

Vi behöver ha dessa gyllene människor högt där ovanför oss, där de tycks leva sina drömliv i en vackrare värld än vår. Även om verkligheten bakom kulissen är solkig behöver vi dem, som representanter och projektioner för våra drömmar.

Det detta behov säger om vår kultur, Hildebrant, är varken att den är morbid eller sjukligt kändisfixerad. Det säger istället att vi fortfarande är människor, och att vi fortfarande har förmågan att drömma om en gyllene värld ovanför vår egen trasiga, trassliga lerigt grå.

Det är tur det.

6 kommentarer:

  1. alltid isär deras verk och deras person. Jag undrar nog som Hildebrandt över var behovet kommer att så förhärliga, förgudliggöra kommer ... vi är ju alla människor med fel och brister - någon sjunger fantastiskt, det är gott så - inte behöver jag tro att människan går omkring och är gudomlig på alla sätt och vis 24/7. Är det bristen på "riktiga" gudar som får oss att upphöja vissa så som de upphöjs? Menar du kanske att Jacksom m fl är substitut för de traditionella/religiösa gudarna i ett sekulariserat samhälle?
    /Janis

    SvaraRadera
  2. Nej, absolut inte. Jag är ledsen att jag uttrycker mig så otydligt.

    Jag menar att människors relation till idoler, t ex Michael Jackson, är något mycket gammalt, och mer handlar om att vi projicerar våra drömmar på honom (i det här fallet, det kan lika gärna vara en henne) än religion, som snarare är en hög sedvänjor och riter. Det är inte personen Michael Jackson som dyrkas, även om det kan låta så när folk pratar, det är den roll han spelat i offentligheten som utgör en duk där människor kan måla upp sina drömmar och önskningar.

    Vad är riktiga gudar, menar du? Jag menar att samtliga de gudar mänskligheten skapat är lika 'riktiga', det handlar om ett mänskligt behov av att tro på att det finns något större att sträva efter när livet känns litet och fattigt och eländigt.

    SvaraRadera
  3. Att man projicerar sina drömmar på sina idoler, ja, det kan jag förstå. Även om jag har svårt att förstå vad vissa drömmer om ...
    Jag tycker idoldyrkan mer handlar om förälskelse ... och kärleken är blind, både för idolens mänskliga eller mörka sidor - och även för det egna irrationella beteendet. (Älska din medmänniska men dyrka henne inte, för 17!En del ger ju upp sina egna liv och lever genom sina idolers)

    Du såg kanske Niklas "Ekdahls Jacko-syndromet" i DN häromdagen? (http://www.dn.se/opinion/kolumner/jacko-syndromet-1.900900 ):

    "Jesusfigurer på den sekulära individualismens kors", skriver Ekdahl. Han är också inne på det religiösa inslaget i den riktigt starka/överdrivna idoldyrkan, men tillför "individualismen". Det är spännande, tycker jag. Där religionen tappat mark är det individualismen som utser nya slags gudar?

    Trots att det just började ösregna och hettan mildras något, märker jag att jag har mycket svårt att formulera vad jag tänker! Jag ser att en del av min första kommentar föll bort, men eftersom du förstod mig ändå kanske du förstår mig igen!
    /Janis
    PS Sonens tatuering är jättefin! (Även om den är STOR)

    SvaraRadera
  4. Jag har inte läst hans artikeln, men ska göra det. Jag har en känsla av att han betraktar det hela från en annan utgångspunkt än jag gör, han brukar ha en rationell vinkel i det hela som jag ärligt talat inte är säker på att den är relevant här.

    Den stora skillnaden i synsätt, såvitt jag kan utröna från det du skriver om artikeln, är att Ekdal liksom många idag utgår från att 'religion' i första hand är de 'fem stora', kompletta med kyrkor och tempel, månghundraåriga, rent av mångtusenåriga, traditioner, komplicerade kompletta uppsättningar myter, legender och mysterier, och så givetvis det praktiska: organisationer och hierarkier.

    Från min synvinkel ser det lite annorlunda ut: religion är något lika levande och föränderligt som språket, eftersom religion handlar mer om hur människan uppfattar sin värld än om organisationer och traditioner. Religioner föds ur en tanke att något är större än den värld vi ser med blotta ögat, och gudar blir gjorda för att de tycks leva i detta som är större.

    Det har inte regnat en droppe här, det är trettiofem grader varmt och komplett stillastående, möjligen har de lokala gudarna klappat ihop i värmen och orkar inte ens peta igång regnkranen med tån för ett stilla duggregn, så min förmåga att uttrycka mig är usel, men kanske förstår du lite hur jag tänker ändå?

    Religion är ett behov, en föreställningsvärld. Idoldyrkan och gudadyrkan är båda en dyrkan av någon man ser som 'larger than life'. Skillnaden är mindre än man tror.

    SvaraRadera
  5. Att människor skapar sina gudar - vilka de nu än är - och att de ses som larger than life, det var en bra förklaring. Nu börjar jag föreställa mig vad som får vissa människor att agera/reagera som de gör.
    I Ab i dag talas också om medias roll i det hela; genom media skapas en intimitet med idolen och sorgen är en konsekvens av vårt mediasamhälles bevakning av kändisarna.
    Sorgen kan också vara en katalysator; man gråter egentligen av en annan anledning och får utlopp för sin sorg genom att sörja idolen.
    Om man sedan ser till att Michael Jacksons musik och person har betytt mycket för många, så ja, det är kanske inte så konstigt. Det kanske är konstigare att som jag ha så svårt att förstå den där slags sorgen, eller den slags dyrkan ...
    /Janis

    SvaraRadera
  6. Att gå en mil i någon annans skor är ett gott råd, men det är inte lätt. Man riskerar skoskav av ovana tankemodeller och snubbelrisken är stor då man inte självklart kan hantera vare sig perspektiv eller klackar.

    Men det är bra, både för en själv, för omgivningen och för världen, att göra det ändå då och då, att försöka se hur andra ser på saker och ting man själv tycker är underliga. Framförallt den som har för avsikt att ägna sig åt att leda andra på ett eller annat vis, som politiker, lärare, tränare eller vad det nu kan vara, har mycket att vinna på då och då klampa omkring i andras skor, och verkligen försöka ta till sig de insikter man får av både skoskavet och snubblingarna.

    Mitt bildspråk blir fasligt abstrakt igen, förstår du hur jag menar?

    Jag har inte läst ABs artikel (jag har läst DNs nu och du hade sammanfattat den väl) så den kan jag inte kommentera närmare på utan bara svepande generellt säga något om att media bidrar till att göra världen mindre genom att föra människor närmare varandra, men på samma gång bidrar till alieneringen genom att framhålla vissa individer eller fenomen som udda eller rent av underliga.

    SvaraRadera