Krossad fördom

Ordet plastikkirurgi har idag en lätt flottig yta av skönhetsoperationer över sig, i synnerhet tjusiga kliniker med tjusiga kirurger och tjusiga klienter som vill släta ut lilla rynkan, lyfta lilla hakan och lilla rumpan, pluta lilla munnen och... ja,
ni vet. Tidningarna publicerar snyftiga historier om läpplutningsoperationer som fått ruskiga konsekvenser, skriver om kändisar som knarkar operationer och blir alltmindre mänskliga i sitt utseende.

Och det är lite tråkigt, faktiskt. Många plastikkirurger, de flesta skulle jag tro, jobbar ju med helt andra saker. De behandlar brännskador och reducerar ärren, bygger upp nya ansikten efter olyckor, reparerar medfödda skador.

Och så finns det de som obekymrat hoppar mellan kategorierna, som jobbar på fina kliniken i hufvudstaden ena dagen, och nästa dag utan ett ögonblicks tvekan skramlar iväg till Burma för att generöst dela med sig av sin tid och sitt kunnande till människor som inte bara drabbats av en cyklon, utan också en militärjunta med fullkomligt absurda idéer om vad det innebär att ta emot hjälp.

Heder till sådana läkare!