Generationskrock

I Stockholm, på centralen, bytte jag tåg. Tåget var inne, men städpersonalen var fortfarande ombord så vi fick alla ställa oss i kö och vänta tills vi kunde gå ombord. En ung, gravid mamma med pratsam dotter i sittvagn och stor välfylld väska stod först i kön, som sträckte sig ett tiotal personer bakåt längs tåget.

Enter stage: ett par i den beryktade fyrtiotalistgenerationen, en herre med pondus och en fru i stil. Två stora väskor drog de på, och ett par mindre hängde över deras axlar. Utan att bevärdiga kön med en blick klev de myndigt fram till vagnsdörren och ryckte ett par gånger i handtaget. Den var låst. De placerade sina väskor mitt framför fötterna på den unga mamman, lastade av sig resten av sitt bagage och såg sig nöjda omkring. På något vis föreföll de se rakt igenom alla i kön, det var en surrealistisk upplevelse, nästan som om vi inte befann oss i samma dimension.

Städpersonalen var effektiva och snart färdiga, och dörrarna låstes upp. Mannen bakom mig tog helt sonika den unga mammans väska med ett vänligt ’jag hjälper dig ombord med den här’, öppnade dörren och klev ombord. Paret hystade upp sina väskor och knuffade undan den unga mammans dotter som precis skulle ta ett jättekliv upp på tåget. Ett par unga, solglasögonprydda män tog resolut hand om barnvagnen och gjorde plats för mamman och dottern, föste paret längre in på tåget trots att de hade hälften av sitt bagage kvar på perrongen.

Finns det en sensmoral i historien? Kanske något i stil med: tränger du dig före kommer ditt bagage sist ombord.

Nu ska jag öva en stund på den där osynlighetsblicken. Vem vet, kanske kommer den till användning en dag =)