Försäkringskassan

Jag gissar att de flesta läst artiklarna om hur olika bedömning man kan drabbas av från försäkringskassan, olika beroende på vilken handläggare man har tur eller otur att tilldeles, olika beroende på vilken försäkringskassa man placeras hos. Drabbas man av sorg kan man jobba igen efter två veckor, om man alls får vara sjukskriven. Skulle ens barn drabbas av en dödlig sjukdom kan man få vara sjuk så länge barnet fortfarande är i livet. Sen räcker det, anser försäkringskassan.

Man ska numera vara väldigt stark för att orka vara sjuk. Man måste ha kraft att stå på sig, att kräva sina rättigheter.

Är detta ett rimligt sätt att bemöta människor som, av olika orsaker, mår dåligt? En människa i sorg tar man hand om, sluter upp kring, inte sant? Så har det varit sen förhistorisk tid, och så måste det väl rimligen fortsätta att vara?

Om nu sorg inte räknas som sjukdom föreslår jag att vi helt sonika inför sorgersättning. Det låter makabert men det är, såvitt jag kan se, det enda anständiga försäkringskassan kan göra. En sorgersättning skulle förskona handläggarna från att behöva fatta oetiska beslut som de i exemplen ovan, det skulle underlätta för människan i sorg, det skulle underlätta för alla. Tre månader heltid, därefter ytterligare tre månader halvtid, kan det vara en rimlig början?