Volvo varslar - det blåser kalla vindar i höst

Över tretusen personer varslas om uppsägning från Volvo Personvagnar. Det är en rasande massa folk som drabbas. Att så många går från lönearbete till arbetslöshet får konsekvenser för familjerna, och det får konsenvenser för samhället. Inte bara för Göteborg, Olofström, Skövde och Floby, med skolor, sjukvård, bibliotek, fritidsgårdar, butiker, föreningar etc, utan för hela samhället.

Per Olsson är arbetsförmedlingens chef i Göteborg.
- Detta är stentufft för Västsverige, det är det största varslet under de senaste 10 åren, säger han.
Han hoppas på att få hjälp från regeringen med stödinsatser.

Vi går med raska steg in i lågkonjunkturen. Kommer Anders Borg att vara villig att lätta på låset till skattkammaren så att vi alla tillsammans hjälper den som drabbas, eller är det var man för sig själv som gäller nu?

Var man för sig själv kostar, både pengar och styrka. Man måste vara tio gånger starkare för att orka bära samma börda ensam som man hjälps åt med när man agerar tillsammans. Vad händer med de människor som inte orkar ensamma, i ett samhälle där var och en skall tänka först på sig själv?

Alla har vi den känslan ibland

Falleralla

Det är som nämnts höst, och löven faller och ligger vackra överallt, trots energiska trädgårdsnissars insatser för att hålla dem i schack. Inte bara löven faller. Det faller börser omkring oss var vi går just nu också. Finanskrisen fyller media och löpsedlar, plötsligt tycks både FRA och drunknande isbjörnar vara borta från folkmedvetandet.

Är det inte lite intressant hur lätt det är för ett mediauppbåd i samklang att driva upp en fråga på agendan, och placera en annan i skugga?

Jag noterar varje morgon hur bilköerna blir allt längre, trafiken flyter allt sämre och kostar oss, som invidiver och samhälle, allt mer. Samåkning som idé verkar helt utdöd, i varje bil, oavsett storlek (och de flesta är mycket stora) sitter en ensam individ. Alla blir försenade, alla blir irriterade, det sker ständigt små krockar här och där när någon försöker smita emellan, någon blir irriterad på någon annan och rätt som det är blir det tvärstopp på grund av irritationen.

Turtätare, säkrare (bussar med fungerande bromsar och dörrar, tex) och för resenären billigare kollektivtrafik, och så höjd trafikskatt åtminstone för den som inte bor i glesbygd, kanske? Det vore bättre för ekonomin, både den individuella och den kollektiva, det vore bättre för miljön, det vore bättre för folkhälsan, det vore bättre för det kollektiva humöret. Är inte det en god idé?

Hemmablind

är lätt att bli. Att ta för givet att alla vet precis var saker och ting ligger, att alla vet precis vad man menar med interna förkortningar. Att alla vet precis hur saker och ting alltid gjorts, fast det inte är så fasligt självklart egentligen.

Inte för den som inte varit med i tio år, som inte var med när förkortningen förkortades.

Det påmindes jag om idag, och det, må ni tro, var nyttigt. Jag känner mig ruskigt dum, men det var rätt åt mig, och jag kände mig ruskigt taskig som varit så hemmablind och nonchalant tagit för givet att alla vet allt, och det var också rätt åt mig. Jag hoppas verkligen jag kommer ihåg den här läxan nu!

Om inte, hoppas jag jag får en påminnelse då och då.

Att vara fjorton år i dagens Sverige

Fjorton år gammal, klok, omtänksam, uppfylld av den glöd för att göra världen till ett bra ställe, tryggt och rättvist för alla som bara kan finnas hos en ung människa, den glöd som sjunker ihop när man blir äldre och krassare och ser tydligare vad det är man slåss mot. Fjorton år gammal och önskar fler vuxna i skolan, fler vuxna på stan, fler vuxna att söka hjälp och råd från, fler vuxna som hjälper till att dra. Fjorton år gammal och redan så krass att i brist på vuxna, i insikt om både den ekonomiska verklighetens begränsningar och vuxenvärldens ovilja att ta ansvar, önskas förtvivlat åtminstone kameraövervakning på bussar, i skolor och på allmänna platser, så att de få vuxna som faktiskt försöker kan se mer på en gång än de kan när de bara kan vara på en plats. Fjorton år gammal och rädd för att bli skjuten i skolan, knivskuren på vägen dit, eller misshandlad på vägen hem från affären. Rädd därför att sån är verkligheten, den tidningarna skriver om, den nyheterna på tv pratar om, den andra ungdomar också vittnar om. Rädd därför att vuxenvärlden inte vill se, inte vill göra något åt verkligheten. Rädd därför att vuxenvärlden inte vill hjälpa till att göra världen till en bättre plats, trygg och rättvis för alla.

Ska det vara så här?

Sabaton på KB i Malmö

Om ett par timmar står de på scenen i Malmö. Utan mig i publiken, en förlust för både dem och mig. Mest för mig, är jag rädd.

Jag ser fram mot kvällen, men önskar lite grann att jag läst datumet i almanackan innan jag föreslog att vi skulle spela ikväll.

Bara lite.

Premiär

Veckans kulturfyra handlar om första gången:

1. Vilken var den första bok du läste?

Själv, på egen hand, utan någon som stödläste varannat kapitel, läste jag vid fem års ålder Madicken. Det är jag rätt stolt över.

2. Vilken är den första film du minns att du sett?

Jag gick på barnfilmklubb som barn, och den första film jag minns att jag såg där är Tarzan, förmodligen var det Johnny Weissmüller för jag minns att den var svartvit, och han ägnade mycken tid åt att stå på grenar, slå sig själv för bröstet och vråla för att sedan kasta sig ut i lianer. Jag minns också att jag inte gillade filmen något vidare, men satt kvar ändå för att inte göra någon besviken.

3. Vilken bok vill du rekommendera föräldrar att läsa som första boken de läser för ett litet barn?

Vilken som helst bok om Lillasyster Kanin och hennes storebror, helt underbar med fantastiska bilder och lagom hisnande spännande äventyr.

4. Vilket var det första tv-program du minns att du sett?

Det första program jag faktiskt minns är Fem Myror är Fler än Fyra Elefanter, och många av sångerna kan jag än idag.