Den varmaste sommaren på 150 år

jublar bland annat aftonbladet, det talas om positiv avvikelse och bilderna visar badande barn, skribenterna spinner nöjda fram att vi kan vänta oss ett ovanligt stort antal soltimmar.

Jag jublar inte.

Låt oss för ett ögonblick se bakåt i tiden. För etthundrafyrtio år sedan, från 1867 till 1869, drabbades Sverige av svår missväxt till följd av torka. Missväxten innebar massvält, nödslakt av kreatur, ökad barnadödlighet, bristsjukdomar och armod. Skaror av tiggande barn drog omkring längs vägarna sedan föräldrarna svultit ihjäl, men i gårdarna där de knackade på hade man lika lite och kunde sällan dela med sig. Människor lämnade hus och hem, tog farväl av familjer och vänner och flydde svälten, tog sig till ett annat land i förhoppningen att där kunna finna möjlighet att överleva.

Det var fina somrar det.

De badande barnen, förresten, med sin tunna hud exponerad för solens strålar. Kan vi fortfarande låta barnen leka på det viset? Vågar vi låta dem bada i ett hav där solvärmen får alger att blomma? Utan kläder exponera sin tunna hud för den stekande solen?

Att jubla över den varmaste sommaren på 150 år känns mer naivt än klokt. Eller är jag bara en domedagsprofet?