ursäkter ursäkter

Visst ligger det något i vad Ann Heberlein säger, gör det inte? Vi är snara till att skylla på andra, att ursäka oss med att någon annan, helst någon som inte är närvarande, orsakade vårt nederlag. Det har pratats om studenter som känner sig kränkta när de inte klarar tentor, det är lärarens fel som skriver för svåra texter. Det är lätt att skylla på trafikstockning när man startade för sent hemifrån, att skylla på vädret när man inte vill gå en lång promenad med hunden eftersom det är hockeymatch på tv. Lika lätt är det att använda jobbet som ursäkt för att inte hälsa på gamla mamma, trots att det egentligen helt enkelt beror på att man inte längre känner igen henne, och känner mer av samvetet än hjärtat när man väl kommer sig dit.

Vad beror det här på? En ger regeringen skulden, de vill kontrollera folket så de begränsar möjligheterna för oss, en annan ger förre orförande Persson skulden, han föregick ju med exempel när han skyllde varje tillkortakommande på någon annan, såvida han inte själv kunde vinna poäng på att ta på sig en bråkdel av skulden, och gjorde det nästan fint att skylla ifrån sig.

Denna trend kunde väl vara nästan lite söt om det inte vore för de konsekvenser det får. Hämden, känslan av att man måste få upprättelse när man upplever sig kränkt, vart leder den vägen?