Jet lag

Jag funderar lite på vad de samhällsekonomiska vinsterna med att göra hela svenska folket mer eller mindre jet laggade kan vara? Är de verkligen så stora att det är värt det?

Lite orolig är jag för att folk ska köra sämre i trafiken, att de har försämrade reaktioner och sådant nu när de fått stiga upp en timme tidigare. Det känns riskfyllt. Och de som jobbar i fabrik, aktar de sina fingrar en dag som denna?

Jag hoppas det.

Sopsortering i praktiken

"i samma soptunna, på varsin sida så de inte bråkar"

Ljus och skugga, tår och öron

Under det senaste året har jag gång efter annan hamnat i situationer där jag kommit att diskutera ljust och mörker. Många av dessa diskussioner har handlat om religion. Kristendom för det mesta.

Det är en het potatis, är man inte varsam vid hanterandet bränner man sig, och det är svårt att överhuvudtaget säga något om ämnet utan att trampa på tår. Trampade tår innebär tråkigt nog ofta avstängd hörsel, även om avståndet tår-öron kan tyckas långt är det inte mer än en individ.

Allt jag vill säga om saken just nu är: den som vandrar i evigt solsken upplever ofta skuggorna som väldigt svarta, kalla och ibland till och med hotfulla. Det är en illusion som har med pupillen att göra, såvitt jag kan förstå, i det starka ljuset från solen måste pupillen dra ihop sig till en nålsudds storlek för att ögat inte skall få varaktiga skador.

Alla danskar är trevliga

...och alla norrmän är dumma, alla finnar bär kniv. Alla smålänningar är snåla, alla skåningar dryga och alla norrlänningar tröga. Fransmän är liderliga och tyskar korrekta, och svenska flickor är blonda, långa, vackra och lätta på foten, allesammans utan undantag, det vet ju också varje människa, inte sant?

Hursa? Stämmer det inte? Har du träffat en smart norrman och en knivlös finne, blivit bjuden på kaffe av en smålänning i sällskap med en energisk norrlänning och en trevlig skåning? Oj! Kanske till och med en småkriminell kines och en genomslö ryss? Wow

Jag ber om ursäkt för mitt raljerande, men nog vet vi väl allesammans att man inte kan döma hunden efter håret, boken efter omslaget, eller människan efter ursprunget? Det finns bra och dåliga av alla sorter, och de flesta av oss har nog lite av båda delarna i sig. Alla är vi summan av våra erfarenheter, och det enda vi kan veta med säkerhet är att den människan vi har framför oss är helt unik, och kommer att överraska oss på många sätt om vi tar oss tiden att lära känna henne eller honom.

Jag tar upp detta efter att ha hört en yrkeskollega uttala sig om arbetsamma polacker, lata spanjorer, opålitliga sydamerikaner, otäcka afrikaner och lömska muslimer. Naiv som jag är trodde jag faktiskt vi kommit längre här i världen.

Lyckan är en hal tvål

skriver Ann-Charlotte Marteus i dagens expressen. Hon pratar om en extremt rik inredare i Californien, men uttrycket passar lika bra här i Sverige.

För lyckan är svår att hålla fast, och ju hårdare man håller desto större är risken att den slinker iväg från en.

Ett råd

Visst måste man vara rädd om sig, visst måste man tänka sig för, visst måste man se sig för när man går över gatan, visst måste man överleva.

Men glöm inte att man måste leva också, inte bara överleva.

Man måste våga prova nya saker, man måste skratta, man måste göra sånt ingen trodde man någonsin skulle göra, sånt man i hemlighet längtat efter.

om modebloggar

debattens vågor går höga, modebloggar, fikabloggar, ytbloggar, unga blonda blåögda kapitalister drar in stora summor på sina varumärkesbloggar.

Harmlöst, hävdar de själva. Katastrof, hävdar debattmotståndarna. Unga flickor prioriterar botox och shopping över höga betyg, de tar sms-lån för att köpa tjusiga handväskor.

Frågan är vad betygen skulle varit värda för de unga flickorna. Kunskaperna, tveklöst, skulle gett dem både verktyg och medel att ta sig förbi modebloggshelvetet ut i den riktiga världen, och klara sig fint där. Men betygen? Nej, kamrater och mötesdeltagare, dagens betygsystem med sina luddiga kriterier och den galopperande inflationen i både VG och MVG gör flickornas inställning till betyg nästan rimlig. Botox är inte viktigare, botox är ett gift, låt bli att stoppa gift i kroppen, det är rent korkat.

Men dessa modebloggare säger något viktigt, även om jag tvivlar på att de själva förstår vad de säger. De säger 'vår tillvaro är kapitalt totalt meningslöst, gamlingar, maka åt er och gör plats för oss också i den riktiga världen så ska ni få se vad vår drivkraft, vår ungdomliga entusiasm och vår kreativitet kan åstadkomma'

Så höj inte pensionsåldern, sänk den istället. Förbjud vid vite heltidsarbete efter sextio och maka undan betongrövarna.

Och där hamnade man när man började tänka på modebloggar. Så det kan gå.

Star Wars

ger idéer. Goda idéer, men är de praktiskt genomförbara? Vem kan man fråga om den saken?

Kontaktar en som vet det mesta om saker i den kategorien så får vi se vad han säger.

Det var en gång en sjö

I den sjön växte en näckros. Nästa morgon fanns där två. Morgonen därefter fanns där fyra, och så vidare. Varje dag fanns dubbelt så många som dagen innan.

vårdagjämningen

Somliga firar påsk nu, av olika anledningar. Somliga för att fira legenden om uttåget ur Egypten, andra för att fira den idag mest kända myten om mannen som återuppstod från de döda (det är en rätt vanlig myt i diverse religioner, det vet ni, inte sant?)

Vi firar vårdagjämningen, på morgonen med att leta konstgjorda ägg fyllda med godis, dagen med att laga mat och så på kvällen med att äta ägg (eftersom höns, om de inte hålls inlåsta och bara tillåts stoppa ut näbben vid tjänlig väderlek, börjar lägga ägg igen nu, efter vintern), de primörer vi kan få tag i, bröd med honung och kryddor och helstekt kött (det är inte varmt nog att grilla, ens i Skåne, så vi får göra det bästa av situationen helt enkelt och barbarer vill ha kött)

Dagarna är längre än nätterna nu, lyssna mot marken så hör du hur det växer.

skinande rent

Tvättstugor sägs vara favoritäpplet bland trätoämnen i hyreshus och bostadsrätter. Ohållna tider, orensade luddfilter, ostädade golv, orengjorda tvättmedelsfack.

Min kvalificerade, statistiskt väl underbyggda slutsats är att detta är ytterligare ett utslag av det som kallas individualiseringen i samhället. Det samma som ligger bakom fenomen som diskuterats i tidigare inlägg på den här bloggen. Människor idag tänker inte längre än sin egen privata lilla bubbla.

Hur blev det så? Trivs vi med att ha det så?

Jag skulle föredra lite mer hjälpsamhet, lite mer vänlighet, lite mer omtanke och lite mer samarbete, om någon frågade mig.

Frihet för en, frihet för alla?

Bröderna Schulman har lyckats bli avstängda från ännu ett forum. De väljer tydligen att använda den frihet de har givits blott i kraft av sitt efternamn till att göra sig lustiga över människor omkring sig, utan tanke på att deras ord får konsekvenser.

Är de ett gott exempel på dagens tolkning av frihet? Var och en tar sig den frihet man önskar, oavsett hur många man trampar ner på vägen? Håller det i längden? Håller det ens i ett kort perspektiv?

Att USAs banksystem tycks falla ihop på grund av samma frihetsdefinition tycks mig vara ett tydligt tecken på att det inte håller, var sig i långt eller kort perspektiv.

Skärm som i sköld

Jag undrar hur lång tid det tar innan vi människor förstår att skärmen vi sitter vid inte är en sköld. Den skyddar oss inte från andra människors hänsynslöshet, och den skyddar inte dem från vår.

Det torde vara värt att fundera på en stund, inte sant?

snö

Slask, snö, vind, kallt. Våren exploderade, naturen saktar ner den. Hon arbetar mot balans, ständigt mot balans. Människan ställer till, vinglar iväg och naturen balanserar.

Jag förstår fortfarande inte riktigt varför alla är så irriterade och aggressiva. Hänger det ihop, tro?

att hyra eller äga

Det talas mycket om omvandlande av hyresrätter till bostadsrätter. Jag är emot.

Klart emot.

Mycket emot.

Bostadsrätter är inte valfrihet. Att äga en bostadsrätt innebär att vara uppbunden tills man lyckas hitta någon som har lust att köpa lägenheten och grannarna. Att hyra en lägenhet innebär att när grannarna går en på nerverna kan man säga upp sig i trygg förtröstan om att tre månader senare kan man lämna dem bakom sig och aldrig mer behöva tänka på dem.

Att äga en bostadsrätt innebär att man är den som är tvungen att rusa ut mitt i natten när dagvattenbrunnarna svämmar över och lervatten rinner in i trapphusen. Det innebär att man är tvungen att anpassa sig efter grannarnas smak när man väljer gardiner

Är inte det nästan lite pervers?

Obehagligt, alldeles ruskigt obehaligt är det definitivt.

Utsida

What you see is what you get.

Tänk på hur du går. Tänk på hur du står. Tänk på hur du sitter. Tänk på hur du skrattar. Tänk på hur du ler. Tänk på hur du tittar. Tänk på vad du har på dig. Tänk på hur ditt hår ser ut. Tänk på hur du sminkar dig. Tänk på vem du syns med. Tänk på var du syns. Tänk på när du syns. Tänk på dina rynkor, borde du inte prova Botox?

Phew!

När ska man hinna tänka på det som finns under ytan? Ska man tänka på det, eller räcker det med att man visar upp en välputsad fasad?

så snopen jag blev

när jag nyss loggade in på min favoritskivnätbutik för att köpa en speciell film. De hade den inte. Oj! Första gången det hänt, nu måste jag vända mig någon annanstans.

En sån vanemänniska man är.

men vad nu?

Beror det på våren? Alla är grälsjuka överallt, irritationen genomsyrar tillvaron, överallt snäser folk av varandra, väser efter varandra, grälar och skriker och gormar åt varandra.

Käre söte, vad beror allt detta på?

Jag är fullkomligt förbryllad!

en liten detalj innan vi säger godnatt

the Notebook

underbar

alienering

Skolan idag, vem har inte åsikter om den?

Jag är inget undantag, jag har också åsikter.

Skolan idag är en del av samhället, precis som skolan alltid varit. Eleverna är en del av samhället, och lärarna är en del av samhället. Ändå låter det i diskussonerna i media och kring köksbord som om skolan vore ett universum för sig själv, som om lärare inte vore riktigt mänskliga och eleverna någon slags lättpåverkade halvapor.

Allvarligt talat, med den inställningen blir inlärning något overkligt, konstigt, underligt och onödigt. Så vill vi väl inte ha det?

en hårig hund

Och sensmoralen är, givetvis, var inte för snabb att döma.

blomma

Grå, hopkurad, blicken i marken, käkarna spända.

Så kommer vi att prata motorcykel.

Och han vecklar ut sig som en blomma mot solen, sträcker ut benen, rätar på ryggen, ögonen börjar glittra, han skrattar och ler och skämtar och gestikulerar.

Då gläds lärarhjärtat.

One In Black

So, you ask me why I always dress in black,
Why you never see bright colors on my back,
And why does my appearance seem to have a somber tone.
Well, there's a reason for the things that I have on.

I wear the black for the poor and the beaten down,
Living in the hopeless, hungry part of town,
I wear it for the prisoner who has long paid for his crime,
But is there because he's a victim of the times.

I wear the black for those who never read,
Or listened to the words that Jesus said,
About the road to happiness through love and charity,
Why, you'd think he's talking straight to you and me.

Well, we're doing mighty fine, I do suppose,
In our streak of lightning cars and fancy clothes,
But just so we're reminded of the ones who are held back,
Up front there ought to be someone in black.

I wear it for the sick and lonely old,
For the reckless ones whose bad trip left them cold,
I wear the black in mourning for the lives that could have been,
Each week we lose a hundred fine young men.

And, I wear it for the thousands who have died,
Believeng that their god was on their side,
I wear it for another hundred thousand who have died,
Believeng that we all were on their side.

Well, there are things that never will be right I know,
And things need changing everywhere I go,
But until we start to make a move to make a few things right,
You'll never see me wear a dress of white.

Ah, I'd love to wear a rainbow every day,
And tell the world that everything's OK,
But I'll try to carry off a little darkness on my back,
'Till things are brighter, I'm the One In Black



Ladies and gentlemen, Mr Johnny Cash

ur funktion

Vi skriver år 2008. Vi anser oss leva i ett modernt samhälle, öppet och tillgängligt.

För somliga.

För andra är situationen annorlunda.

Att ta sig fram i världen utan att kunna använda sina ben innebär kraftigt begränsad tillgänglighet. Det innebär kraftigt inskränkt spontanitet, och det innebär total absolut avstängning från somligt som andra kan ta för givet. Besök hos vänner som bor på våning tre, utan hiss, till exempel. Har man lust att gå på bio har man ofta ett begränsat val av filmer, alla salonger har inte rullstolsplats.

Då har vi inte ens börjat prata om tillgången på handikapptoaletter.

Kollektivtrafik

Varför finansierar vi inte tågresande och bussåkande via skattsedeln? Varför kostar det så mycket när servicen är så dålig? Tidtabellerna är, snällt sagt, ungefärliga, väntetiderna horribla och busshållsplatserna obekväma, luktar apa och är illa underhållna. Pendelbussar och pendeltåg är ofta överfulla, och vill man resa långt utanför de stora orterna går det knappt att ta tåget, restiden blir orimlig och består mest av väntan på stängda järnvägsstationer.

Finansierar vi pendeltrafiken via skattsedeln tar vi bort rånrisken för chaufförerna över en natt. Vi kommer att minska biltrafiken, vi kan öka turtätheten, minst en tur till i timmen dygnet runt, på alla linjer, i hela landet. Det behövs fler chaufförer, som dessutom behöver rimligare arbetsvillkor, och det behövs människor som tycker det är kul att åka omkring (med bussarna, vi behöver minska trafiken, inte öka den) och håller fint på busshållsplatserna. Och vi behöver färre parkeringplatser i anslutning till köpcentran, skolor, hotell etc. Det ska helt enkelt vara enklare att ta bussen/pendeltåget än att ta bilen.

Finansierar vi långresorna via skattsedeln frigör vi en massa arbetstimmar, rensar bort en ohygglig massa byråkrati och ger möjlighet även för den fattige att se sig om i landet. Personalen som idag ägnar sig åt att distribuera långresebiljetterna kan istället ägna sig åt service i fortsättningen, både som tågvärdar, i de rullande pressbyråer jag ser på tågen i min framtidsversion, och i de nygamla tågrestaurangerna, och som stationsvärdar, där de håller koll på hur mycket plats det finns på respektive tåg, och bemannar pressbyrå och järnvägsrestauranger. Antagligen behöver det finnas ett bokningssystem, de fria resorna kommer ju att bli omåttligt populära, så några byråkrater får vi behålla, förstås, det finns ju de som trivs med den sortens arbete och de måste också få existera.

Duvedöd

I gryning grå låg fjädrarna, vita lätta, snudd på dun, spridda över den regnsvarta asfalten, över leran och gruset. Duvan låg röd och blodig, halvt uppäten, nästan under fronten på en av de dyra larmade bilarna. Naturen fortsätter med sitt trots alla försök att kuva den med asfalt, bilplåt och annan civilistation.

Det känns förtröstansfullt.

Rymdgrus

Vår lilla blå hemplanet, den vi tar så för given och tar så förbaskat illa hand om att skulle sociala rymdmyndigheterna se oss skulle vi bli omyndighetsförklarade och planeten få fosteralians, strävar i en oändlig rymd.

Det regnar, vattnet rör sig i sitt livgivande, renande, uppfriskande, helande kretslopp, planeten arbetar tålmodligt mot balans, försöker återställa det vi förstör genom att späda ut det till hanterliga mängder. Filtrera det genom gruset, i åsar, stränder, havsbottnar, jordlager. Överallt detta renande filter.

Låt henne jobba i fred, låt bli att förstöra mer, så fixar hon det. Hon vet vad hon gör, vår lilla blå planet, hon seglar tryggt fram genom rymden på sin förutbestämda bana.

Jag tar lite av gruset från den blå planeten och lägger det på ett fat. Förlåt att jag tar lite av ditt filter, men jag behöver det som en påminnelse om att du fixar det, vi behöver bara låta bli att förstöra för dig så tar du hand om resten.