Rymdgrus

Vår lilla blå hemplanet, den vi tar så för given och tar så förbaskat illa hand om att skulle sociala rymdmyndigheterna se oss skulle vi bli omyndighetsförklarade och planeten få fosteralians, strävar i en oändlig rymd.

Det regnar, vattnet rör sig i sitt livgivande, renande, uppfriskande, helande kretslopp, planeten arbetar tålmodligt mot balans, försöker återställa det vi förstör genom att späda ut det till hanterliga mängder. Filtrera det genom gruset, i åsar, stränder, havsbottnar, jordlager. Överallt detta renande filter.

Låt henne jobba i fred, låt bli att förstöra mer, så fixar hon det. Hon vet vad hon gör, vår lilla blå planet, hon seglar tryggt fram genom rymden på sin förutbestämda bana.

Jag tar lite av gruset från den blå planeten och lägger det på ett fat. Förlåt att jag tar lite av ditt filter, men jag behöver det som en påminnelse om att du fixar det, vi behöver bara låta bli att förstöra för dig så tar du hand om resten.