Jag talade med någon om lärarrollens komplexitet, och hur det faktum att läraren också är Bedömaren, den vars uppgift det är att avgöra om eleven nått målet eller inte, ligger som en skugga över inlärandet.
Som lärare kan man hantera detta på olika sätt. Man kan t ex försöka bortse från detta i klassrummet och fokusera på att bemöta eleverna som jämlikar, jobba tillsammans med eleverna och hjälpas åt att finna vägen fram mot målet. Det är den metod som får utbildningsminister Björklund att tugga fradga.
Högst personligen finner jag den metoden lite oärlig, som om man som lärare försökte låtsas att någon annan vore Bedömaren. Jag har ett tydligt intryck av att eleverna, de allra flesta elever, är ständigt medvetna om att läraren faktiskt är Bedömaren. Det skymtar i deras strävan att anpassa sina uppgifter efter hur de tror att läraren vill ha svaren, det glimtar fram i frågor som 'är det här viktigt? Kommer det på provet?' och det märks tydligt i utvecklingssamtalets vanligaste fråga: 'Hur ligger jag till?' Och detta i sin tur leder mig till slutsatsen att om jag, som lärare, försöker agera som om jag inte vore Bedömaren riskerar jag att göra mina elever osäkra och otrygga eftersom de inte vet från dag till dag vilket ben jag står på, om de har Dr Jekyll eller Mr Hyde framför sig.
Men vem vet, jag kanske har helt fel?
Scream for me!
13 år sedan
Nej, det tror jag inte att du har. Under mina år som speciallärare på högstadiet har jag noterat att frågorna jag får av eleverna som jag inte betygsätter ofta är helt andra än de jag får av eleverna jag betygsätter. Det är frågor som är så basic att de inte vågar fråga sina betygsättande lärare.
SvaraRaderaDet är viktigt att det, som du pekar på, finns lärare att vända sig till som inte har rollen som Bedömare för eleverna i fråga. Fler speciallärare, helt enkelt, men också fler lärare som hjälps åt och stöttar upp i varandras klasser.
SvaraRaderaTänk så stor skillnad man skulle kunna göra med lite mer resurser.
Jag prövar att skriva från en pc (har din blogg fördomar mot gamla macar?)
SvaraRaderaDen här frågan är så rykande intressant att det nästan gör ont. Antagligen har du obehagligt rätt och när jag möter studenter händer det ibland att jag låter mig ryckas med och tror att vi har ett allvarligt samtal om en viktig fråga. Efteråt inser jag att de enbart har försökt imponera på mig med en åsikt som de tror att jag vill höra.
Kanske är det ärligare att låta dem spela spelet fullt ut? Jag försöker ibland göra det lite svårare för dem genom att vara lite mystisk och inte skylta med var jag står i frågor - det kan göra en inbiten ledtrådssökare vansinnig!
Kan hända har den lite fördomar, om det inte är den gamla macen som har fördomar mot vissa bloggar?
SvaraRaderaJag tror att var och en måste hitta sin egen balans mellan personlig och professionell. För min egen del föredrar jag att spela med så öppna kort jag någonsin kan. Det blir enklare i längden för mig och eleverna, upplever jag.
Paradoxen ligger i att budskapet:
SvaraRadera"Jag vill att du ska lita på dig själv och hitta din egen personliga stil" upplevs som mystiskt.
Det tar några terminer innan studenterna förstår att jag menar allvar - samtidigt som mina händer är bundna av examensordningens krav.