FRA inom familjen

De stora mobiltelefonileverantörerna erbjuder familjeabonnemang, om någon nu till äventyrs missat det. Man får vara rätt sträng för att missa det, erbjudarna är mycket energiska och brukar inleda med frågan 'ursäkta, vad har du för mobiltelefon?'.

Dessa abonnemang ger gratis sms och nästan gratis telefonsamtal (ibland tvärtom) inom familjen. Utomfamiljssamtal kostar vanligen, så har man tonårsbarn är det en ren förlustaffär, de har ju större behov av att prata utanför familjen, kompisar och kompisars kompisar är mycket viktigare än familjen. Därför har de funderat, telebolagen, och kommit fram till att det här med övervakning och FRA är ju i ropet, så:

Bolagen lockar också med andra tjänster i familjepaketen. Det kan röra sig om allt från fria samtal till ett fast nummer, gratis kostnadskontroll, kalender med sms-påminnelser eller en positioneringstjänst där man kan se var familjemedlemmarna håller hus.

– Man får upp en kartbild på displayen där man kan se var familje-medlemmen befinner sig, säger Per Schelin på Tre som, liksom Telenor, har bakat in tjänsten i familjeerbjudandet.

Jag är säker på att alla tonåringar i Sverige jublar över vetskapen om att mamma med ett enkelt knapptryck på sin mobil kan se att de inte alls befinner sig i slöjdsalen och stickar vantar som de borde, utan istället sitter på fiket nere vid ån. Tonåringar är inte dumma, många mobiltelefoner kommer att 'glömmas' hemma på morgonen, i skåpet i skolan, stoppas i kompisens väska etc, trots telebolagens entusiasm:

vi ser främst att det är föräldrar som använder sig av den här tjänsten för att känna tryggheten att veta var barnen befinner sig. Sen är det en väldigt rolig och social tjänst om man befinner sig på stan och exempelvis vill fika med en annan familje-medlem, säger Per Schelin.

Man kan ringa dem också. Man kan rentav avtala i förväg. Även om det kanske är lite gammaldags.

FRA på ICA

Paranoia skänker mening åt livet, skriver Johan Hakelius i AB, samtidigt som bland andra DN och SvD berättar om ICAs kartläggning av kunders shoppingvanor med hjälp av ICA-korten.

Syftet, säger ICA, är att kunna rikta rabatterbjudanden och reklamkampanjer till kunderna utifrån kundernas intresse. Den som har stora hundar och således köper mycket hundmat (handlar kanske inte direkt hundmaten på ICA, men detta är ett hypotetiskt exempel) uppskattar alla gånger fem procent rabatt på hundmat mer än den som har en liten högfärdig siames därhemma. Den som köper mycket chips blir glad för ett introduktionserbjudande på de nya, persiljesmörssmakande chipsen.

Givetvis görs inte detta av ICAs goda hjärta, utan tanken är att när chipsälskaren går till ICA för att prova de nya chipsen skall han, eller hon, också köpa dipen, läsken, godiset och helst och filmen för kvällen på ICA. Samtidigt är det ju bra om hon, eller han, passar på att köpa med sig frukosten hem för dagen efter. Allt detta till ordinarie ICA-priser, så klart. Alla vinner på det, mest vinner ICA, och alla tycks glada.

Låt oss ge oss själva dagens dos av mening i livet, lite paranoia att krydda lördagen med: alla tycks glada, och gladast av alla blir de som önskar kartlägga varje individs varje handling. FRA brukar behängas med det hundhuvudet, även om de egentligen är ett verktyg som svingas av en större hand, men låt oss för enkelhetens skull använda FRA-beteckningen ändå.

FRA kartlägger mönster och samband. Ni minns sociogrammen, tex, inte sant? ICA kartlägger våra konsumtionsmönster. Inte bara vad vi handlar, utan hur mycket, hur ofta och var någonstans. De vet om vi föredrar kalvsylta eller inlagd sill på julbordet, eller kanske båda. De vet hur mycket bröd vi gör av med i veckan. De flesta av oss har urtråkiga vardagsmönster, likadana som miljoner andra i landet. Men ICA har möjlighet och intresse av att registrera varje persons individuella mönster, och övervakar förändringar i detta. Barn växer upp, vi slutar köpa blöjor och barnmatsburkar och börjar istället handla falukorv och glass. Marknadsföringen ändras, förändringen i mönstret är noterad. Vi handlar plötsligt, under en kort period, dubbelt så mycket mat. Vi har sannolikt gäster. Förändringen i mönstret noteras.

Och rätt som det är har vi en myndighet som finner det av intresse att samköra detta mycket detaljerade register över våra vanor med andra, lika detaljerade. Våra mobiltelefonvanor, våra surfvanor eller kanske våra resevanor?

Storebror ser dig, noterar vad du gör, var du är, vad du äter, hur ofta du tvättar och hur mycket. Avvikelser i mönstren noteras. DN påpekar:

Allt vi köper kanske vi inte vill att vår partner ska veta

Jag vet inte vad DNs Cecilia Jacobsson köper på ICA, men att partnen råkar få veta att någon smugit ner en porrtidning mellan mjölken och blodpuddingen är nog inte det mest skrämmande scenariot. Livet blir bara mer spännande, inte sant?

Hade jag varit terroristledare

och levt undercover som flykting i ett annat land, då hade jag också tagit så okvalificerade lågstatusjobb jag kunnat. Jag hade mörkat mina språkkunskaper, ja, mina kunskaper och kontakter överhuvudtaget och så långt det vore möjligt spelat både liten, dum, oskyldig och ofarligt.

Men det är jag det. Så gör nog inte en riktig terroristledare, bara i små förvirrade skolfröknars fantasi.

Bara en liten aftonreflektion på DNs ledare.

Hej till publiken.

Världens mittpunkt

Är det jag? Bör jag leva mitt liv som vore det jag? Bör vi lära barnen att leva som vore de mittpunkten?

Nä.

Om många sätter igång att leva som om just de vore världens mittpunkt, brer ut sig på andras bekostnad, armbågar sig fram, kämpar med näbbar och klor om platsen där mitt i solen, var tror ni vi hamnar? Hur tror ni världen ser ut?

Jag tror den blir hård, kall och omänsklig.

Själv tänker jag fortsätta försöka leva mitt liv som om världens mittpunkt vore en tankekonstruktion, helt utan beröringspunkter med verkligheten.

Tack, CrimsonAnna, för att du förde mig in på tankespåret.

Vad är skillnaden på barn och hundar?

Magdalena Ribbing svarar på en fråga kring en ouppfostrad hundägare som skrattar glatt och driver med sina gäster när dessa finner det obehaligt med den stora slabbiga hundens närgångna tiggerier vid matbordet. Kommentarer till hennes svar, och till frågan, visar tydligt på ett av de stora problemen med dagens hundägare: de har stora svårigheter att se skillnad på barn och hundar. En Amanda illustrerar tydligt denna problematik i sin kommentar:

Är det då också ok att jag sparkar ner barn som kommer framspringande och vill klappa min hund, eller att jag knuffar omkull de barn som cyklar rakt mot oss utan att föräldrarna säger till dem?

Visst kan man se vissa, ytliga, likheter mellan riktigt små barn och hundar: de går på alla fyra, de dräglar, de tuggar på saker och ting, de slickar ibland på folk, de bökar och uffar och puffar när de vill ha uppmärksamhet.

Men, det finns viktiga, avgörande, skillnader. En av de tydligare är barnens brist på svans. Hundar har sådana. Man kan också titta på öronen, barnen har små, skära, snäckliknande saker, hundars brukar vara mer fladdrande, ludna och större. Den största skillnaden torde dock vara att barnen är människor, riktiga, tänkande, reflekterande människor. De växer upp en dag och blir vuxna, mer eller mindre ansvarstagande, människor. De är inga sällskapsdjur, inga leksaker, inga keldjur som man kan roa sig med ett tag. Hundar, däremot, förblir luddiga, lättledda, kravlösa djur som aldrig kommer att lära sig ta ansvar själva.

En annan viktig skillnad är uppfattningförmågan och förståelsen. Med ett barn som kommer framspringande för att klappa din ohyfsade hund kan du tala. Du kan säga nej, förklara att barnet inte får och säga åt det att springa tillbaka till sin förälder. en hund begriper inte mänskligt tungomål. Nyckelljud kan den lära sig, som 'ALT, STT, FOt, stANNA, enkla, enstaviga kommandon. Vidare kan hunden titta på dig och se medkännande ut, inte på grund av att den begriper vad du säger, utan på grund av att du är dess flockledare och den väntar på nästa kommando.

Jag ser att det är lätt att få intrycket att jag inte tycker om hundar. Det gör jag. Det är ansvarslösa hundägare jag kan ha lite svårt för emellanåt.

Fattigsverige

Christermagister har återigen gjort mig uppmärksam, den här gången på att det idag, den femtonde oktober, är Blog Action Day 2008 Poverty.

Jag väljer att fokusera på skolan, och den debatt som småputtrade för ett par år sedan, kring skolutflykter som finansieras av föräldrar. En liten hundralapp här, en liten femtiolapp där, en matsäck på torsdag och gummistövlar på måndag. För många föräldrar obetydliga utlägg som knappt märks i plånboken, för andra en omöjlighet.

Är ni medvetna om att det finns föräldrar i Sverige som väljer bort att äta för att ha råd att köpa obligatoriska gympaskor till sina barn? Att det finns barn som spelar sjuka varje gång det är skolutflykt för att matsäcken är en utgift familjens ekonomi inte klarar av?

Är ni medvetna om att det under nuvarande regering blivit fler familjer som inte har utrymme att låta barnen gå på kalas för att det inte finns pengar till present?

En regerings kvalitet kan mätas i hur väl de tar hand om samhällets svaga. Den nuvarande regeringen hamnar inte så högt på den skalan.

Det känns inte bra alls, det.

Vem har egentligen barnen kär?

Christermagister gör mig uppmärksam på en artikel i tidningen Dagen, en tidning jag sällan ens minns att den finns. Där kan vi läsa om hur det gick till när minister Björklund utsåg Riksförbundet Kristen Fostran till remissinstans.

På expeditionen i Kinna träffar Dagen inte bara Sven-Olof och Anneli Olsson, utan också läraren UllaCarin Dahl-Rolfö, som deltog i uppvaktningen på utbildningsdepartementet i våras. Att utbildningsminister Jan Björklund råkade vara en av hennes gamla elever kom väl till pass och hon fick faktiskt chansen till ett personligt samtal med honom.
- Han lyssnade och såg inte bara förbi som en del politiker kan göra, säger hon.
Att RKF blev utnämnd till remissinstans är man naturligtvis glada för

och det är väl inget att förvånas över. Att vara remissinstans till utbildningsdepartementet torde vara en utmärkt plattform för arbetet organisationen ägnar tid och kraft åt:

fortfarande återstår en än viktigare fråga, att kämpa för att de kristna grundvärderingarna inte tas bort från läroplanen.
- Personligen skulle jag vilja ha mer fokus på kristendomen i religionsundervisningen, även om det fungerar bra just på min skola i Sätila där vi alltid utgår från Bibeln - också när vi berättar om andra religioner, säger UllaCarin Dahl-Rolfö.

På organisationens egen hemsida läser jag lite mer om deras mål:

Vill verka för att Sveriges barn och ungdom i hem och skola fostras i evangelisk kristen anda och vill främja en folkbildning och samhällsutveckling som är oskiljaktigt förbunden med levande kristendom

Jahapp. Och alla de elever som bor och lever i Sverige och inte tillhör evangelistisk kristen kultur, var blir de av i ekvationen? Det här känns inte riktigt bra. Kristna människor förtjänar att bemötas med samma respekt som alla andra människor, men med större respekt, enkom på grundval av att de är kristna? Inte riktigt, väl? Det känns ungefär lika osannolikt som att någon skulle förtjäna att bemötas med större respekt än någon annan endast och allenast för att personen i fråga råkar vara blond och ha blå ögon.

Nej, låt varje människa bemötas med respekt på grund av att de är en person. Det räcker så bra. Låt sen var och en tro på vad de finner rimligt, men tro inte att någons tro på ditt eller datt gör dem bättre och mer värda.

Inte du heller, Björklund.