Skamligt

Arne Anonym, den sjukskrivne försäkringskassehandläggaren, skäms inför sina kollegor för att han är långtidssjukskriven.

Detta är inte ovanligt. Skam är det effektivaste sättet att kontrollera människor. Man ska vara stark, frisk, arbeta hårt, ha drösvis med fritidsaktiviteter och helst ett brinnande politiskt engagemang. Då har man inget att skämmas för. Arbetslöshet stigmatiserar. Sjukdom stigmatiserar. Handikapp stigmatiserar. Svaghet, vanlig mänsklig svaghet, stigmatiserar.

Är det så klokt det?

En sång till färdtjänst

Där är där man inte är

Här är här där man är

Och här har man alltid med sig

När man går ut och går

Jag hoppas ni kan era Fem Myror så ni minns den smäktande melodin

Sjukförsäkringssystemet

Det har gått mindre än en vecka sen det nya sjukfärsäkringssystemet trädde i kraft. Försäkringskassan har skickat ut brev till långtidssjukskrivna och informerat om hur förändringarna ser ut, och vad som nu väntar. I klartext talade de om att den som inte väntas dö inom ett par månader när den tilldelade tiden är över, dvs i första hand ett år, och sedan, på yttersta nåder, ytterligare en period med sänkt ersättning, sparkas ut ur systemet.

Många har tagit illa vid sig av dessa formuleringar, känslan av att den som är döende ändå inte kommer att behöva ersättningen så länge och det är därför staten kan kosta på sig att vara generös i de fallen har orsakat att människor känner att stat och försäkringskassan önskar livet ur dem. Det var väl ändå inte meningen?

Försäkringskassan har nu, enligt SvD, fått backa från denna nitiska tolkning, eller möjligen från denna alltför iögonfallande formulering, och ansvarig minister Husmark Pehrsson säger "Det finns ingen som är allvarligt sjuk som kommer att bli utan ersättning. För dem finns ingen bortre gräns" och Leif Westerlind, ämnesråd på socialdepartementet förtydligare: "Beskrivningen 'allvarliga sjukdomar' ska inte uppfattas så att det bara är personer där döden är given som ska ha den högre sjukpenningen. I propositionen står det inte längre livshotande sjukdomar, men det fanns med i en tidigare skrivelse".

I början av nästa vecka skall försäkringskassan, enligt SvD, redovisa sina nya tolkningar av direktiven. Den som lever får väl se vad de kommer fram till.

Sjukt

På onsdag, dvs i morgon, avgör riksdagen om regeringens förslag till nytt sjukförsäkringssystem skall gälla från och med första juli, dvs från och med nästa månad.

Denna reform innebär att efter ett halvt års sjukskrivning, för vad det vara månde, skall försäkringskassan pröva den sjukskrivnes arbetsförmåga gentemot hela arbetsmarknaden. Alltså inte den sjukskrivnes möjlighet att återgå till sitt arbete eller yrke, utan gentemot hela arbetsmarknaden. Om personen ändå inte visar sig arbetsför, trots försäkringskassans ansträngnigar, prövas personens arbetsförmåga gentemot hela arbetsmarknaden ännu en gång, ytterligare ett halvår senare. Envisas personen ändå med att fortfarande vara sjuk, ha värk, nedsatt muskelstyrka eller vad det nu kan vara, finns en liten möjlighet kvar - i ytterligare tvåhundra dagar kan personen få en betydligt lägre ersättning. Sen är det kört. Ingen mer sjukpeng, oavsett hur illa personen i fråga mår.

Detta innebär att en människa som bedöms kunna utföra lättare arbetsuppgifter, packa upp varor i en butik, tex, eller svara i telefon, skriva rapporter liggande eller vad det nu kan vara, skrivs ut från försäkringskassan. Att få arbetsgivare är beredda att anställa någon som skulle kunna skriva rapporter liggande, men inte kan ta sig till arbetsplatsen, fästs ingen vikt vid.

Samma regering vill besluta om obligatorisk a-kassa, oavsett om man har råd eller inte. Det finns ett samband, men i inget av fallen vinner den fattige, sjuke människan på reformerna.

Det är ett kallt samhälle vi går emot.

Sjukling

Den som idag hamnar i en situation där hon eller han är i behov av att utnyttja det statliga sjukförsäkringssystemet, dvs försäkringskassan, gör bäst i att må bra. Det är en match i många ronder som väntar, och den ersättningssökande måste vara beredd på att slåss för sina rättigheter. Försäkringskassans uppgift är nämligen inte längre att betala ut ersättning när någon blir sjuk, utan avgöra hur stor arbetsförmåga personen har.

Detta innebär bland annat att den ersättningssökande bör vara beredd på att en förtroendeläkare, som aldrig ens varit i samma kommun som den sökande, än mindre träffat personen i fråga, kan avgöra att det inte alls är så att det ska betalas ut någon ersättning eftersom förtroendeläkaren avgör att personen som söker ersättning inte alls är sjuk eller har någon nedsatt arbetsförmåga. Oavsett hur många läkare, som kan intyga efter alla konstens regler att de verkligen finner patienten sjuk, som besökts är det förtroendeläkarens utlåtande som gäller ändå.

Den som inte klarar att arbeta heltid, på grund av virus, på grund av sorg, på grund av skada eller depression eller vad det nu kan vara, måste vara beredd att strida för varje utbetalning av sjukpenningen, att förklara om och om igen hur situationen är, eftersom handläggaren ständigt byts ut, och varje ny handläggare kommer att ifrågasätta den sjukes bristande arbetsförmåga. Det förefaller vara en förfärlig snurr på personalen på försäkringskassan, kanske skulle saker och ting gå smidigare om människor fick sitta kvar på en position lite längre?

Maken min fick tex frågan hur länge åt gången han kan stå och arbeta. Detta trots att handläggaren var tvungen att hjälpa till att flytta på blomkrukor och inredningsdetaljer för att det överhuvudtaget skulle gå att ta sig in till handläggaren med rullstolen. Man förundras ibland.

Gratis bussresor

men bara för pensionärer önskar sig ett intresseparti för just pensionärer i en av de rikare skånekommunerna, läser jag i en av de sydsvenska morgontidningarna.

I och för sig ingen dum idé, men inte i enbart för pensionärer. Inte ens i första hand för pensionärer. Gratis bussresor för alla, åtminstone för ungdomar, vuxna med barn i barnvagn, och för pendlare. Att låta de få som nu blev över betala för alla resor känns orättvist, låt istället bussresor vara gratis. Tågresor också, när vi ändå är igång. Detta skulle leda till att många fler valde att låta bilen stå, och istället pendlade till och från jobbet med allmänna kommunikationer.

Givetvis måste turerna bli tätare, bussarna och tågen av bättre kvalitet, handikapptillgängliga och med utrymme för fler men eftersom vi alla hjälps åt att betala kalaset via skattsedeln, och alla har nytta och glädje av att kunna både andas, värma upp våra bostäder, äta och vara utomhus även i framtiden kan det vara en god investering. Inte sant?

Färdtjänst

Käre söte, den som behöver färdtjänst, och beviljas färdtjänst, gör det av en anledning. Den anledningen är vanligen att personen i fråga har svårt att ta sig fram, rent fysiskt. Ändå förväntas personen i fråga vara beredd att stå och vänta långa tider, utomhus, på en bil som kanske, kanske inte kommer i tid, om den överhuvudtaget dyker upp.

Ska det vara så?

ur funktion

Vi skriver år 2008. Vi anser oss leva i ett modernt samhälle, öppet och tillgängligt.

För somliga.

För andra är situationen annorlunda.

Att ta sig fram i världen utan att kunna använda sina ben innebär kraftigt begränsad tillgänglighet. Det innebär kraftigt inskränkt spontanitet, och det innebär total absolut avstängning från somligt som andra kan ta för givet. Besök hos vänner som bor på våning tre, utan hiss, till exempel. Har man lust att gå på bio har man ofta ett begränsat val av filmer, alla salonger har inte rullstolsplats.

Då har vi inte ens börjat prata om tillgången på handikapptoaletter.