Böckerna och framtiden

Jag är en passionerad bibliofil. Hade jag råd, tid och utrymme hade jag haft minst ett bibliotek i mitt hem, jag väljer mina ytterkläder bland annat efter storleken på fickorna - ryms där inte minst en pocketbok får det vara - och viftar ointresserad bort de tidiga versioner av det som idag kallas läsplattor som i dagsläget finns tillgängliga. Det är en teknik som kommer, absolut är det så, men de alternativ som finns förhåller sig till de som kommer inom en inte alltför avlägsen framtid ungefär som en T-Ford till en Lamborghini. De utgör början av något, men det är långt kvar. För klumpiga, för primitiva, för otympliga än så länge.

Hanna Fridén tycks, apropå iPad, vara av snarlik åsikt: "Den blev inte just smidigare än tidigare läsplattor". Hon funderar också kring bokbranschens framtid idag:

Det fanns ett hopp på iPad, som kanske ännu inte uptlånats helt, att det skulle vara en slags räddare vad gäller dagslägets dåliga bokförsäljning

men konstaterar att det nog ska till mer än tekniska finesser för att lösa bokförlagens problem. Print on Demand är en del, men räcker inte heller. Det bästa för bokbranschen, skriver hon och mitt nostalgiska jag instämmer, vore

om det återigen blev en starkare skrytfaktor att både läsa och ha böcker i hemmet. Att det blev trendigt igen. Att folk ville stoltsera med feta bokhyllor

Det hade varit idealiskt, tror ni inte? Tyvärr är jag krass och tvivlar på att det någonsin kommer att ske. Bokbranschen, liksom skivbranschen, filmbranschen och tidningsbranschen, genomgår en omvälvande förändring just nu. Det som har varit kommer inte tillbaka, och hur framtiden kommer att se ut kan vi i nuläget bara skymta. Det bästa, för bokbranschen såväl för övriga världen, är nog att hålla så många vägar som möjligt öppna. Att inte binda upp sig för hårt och för tidigt åt ett håll, det riskerar att straffa sig i längden.

Vi lever i en föränderlig tid. Det är rätt coolt.

Vågkraft

The Wave är en amerikansk film, och bok, som återger ett klassrumsexperiment i Palo Alto. Eleverna frågar läraren hur Hitler kunde få så många människor att följa honom. Varför gick folk med på det? Istället för att ge klassen ett teoretiskt och svårbegripligt svar bestämmer han sig för att visa dem, learning by doing helt enkelt.

Die Welle är en tysk film som bygger på samma experiment.

Filmens huvudperson Rainer Wenger är en anti-auktoritär lärare, han lyssnar på rockmusik och har en "Fuck Bush"-dekal på brevlådan. När han ska göra ett projekt om diktatur startar han ett experiment som ska få eleverna att förstå de mörka mekanismerna bakom totalitära system. Han börjar enkelt med "Att lyda förhållningsorder". Nästa steg är "Styrka genom disciplin", som att sitta med rak rygg och händerna framför sig på bänken; genast märker eleverna hur mycket bättre de presterar.

Så nästa steg: "Styrka genom gemenskap", hela klassen bär vita skjortor och läraren ger dem en gemensam hälsning för "samhörighet", en vågrörelse med armen från höger axel.

Regissören Dennis Gansel berättar i artikeln om vad som gav honom drivkraft att ta itu med ämnet:

Jag är själv tredje generationen efter nazismen. Min farfar var officer under andra världskriget och ytterst konservativ. Jag frågade honom varför han blev officer i Hitlers armé och han svarade: Jag ville bli arkitekt, men hade inga pengar, så jag gick in Wehrmacht. Hitler gav mig ett liv.

Det är lätt för den som har makt och medel att manipulera människor. Farfadern ville studera, men hade inga pengar. Perioden före förra världskriget var en period av lågkonjunktur och depression. Arbetslöshet, fattigdom, bostadsbrist var verkligheten för vanliga, anständiga människor, maktlösheten total, de hade inte längre medel att ta ansvar för varken sina egna liv eller samhället. Kommer någon i det läget och erbjuder en väg ut är det få som skulle säga nej, och få som inte skulle lyssna och lyda den som kan ta bort det man fått.

Jag drog slutsatsen att det hade mer med psykologi än politik att göra

säger Gansel. Die Welle slutar annorlunda än the Wave:

I USA slutade det inte med död, men jag ändrade slutet, för i Tyskland vet vi att fascism leder till blodbad. Jag ville anknyta till situationen ut i Tyskland i dag, framför allt i tonårsvärlden, säger Dennis Gansel som besökte ett gymnasium under två månader, lyssnade och gjorde intervjuer. De sa: Vi har Myspace och Facebook, vi är överallt, men det finns inget som vi verkligen kan engagera oss i, Samtidigt finns det inte längre något att göra uppror mot [..] Det skulle också kunna hända i dag i en skola. Den makt som läraren har riskerar att bli en korrumperande kraft. Demokrati betyder att man diskuterar, att eleverna få ta mer ansvar.

Kulturfyra: berättelser

Kulturfyran läser jag ofta med förtjusning, och idag tänkte jag faktiskt delta, ämnet för dagen är böcker:

1. Vilka böcker ligger och väntar på att bli lästa hos dig?
Dice Man - Luke Rhinehart
WW Z - Max Brooks
Shantaram - GD Roberts
En halv gul sol - Adichie Chimamanda

2. Vilken film väntar på att du ska se den?
Irene Huss, som vi fått i present, jag ska ge mina fördomar mot svenska deckare en match tänkte jag.

3. Vilken kurs väntar på dig? Alltså: om det inte är någon kurs som väntar på dig undrar jag ju: vilken kurs skulle du vilja gå?
En filosofikurs, om den nu blir av, hörde att det var få anmälda.

4. Vilken bok väntar på att bli skriven av dig? Om du skulle skriva en bok, vad skulle det vara för bok?
En lärobok, faktiskt, de som finns är så totalt oinspirerande och tråkiga.

Det var min kulturfyra den här veckan.

en liten detalj innan vi säger godnatt

the Notebook

underbar